Fri vilja eller inte, hudlöshet och missbruk

Sprid gärna texten vidare genom att dela på din Facebook-sida mm!
- -

I helgen bläddrade jag igenom en låda där jag har ”emotionellt viktigare” dokument. Bland dessa finns ett brev som min morbror skickade till min mamma. Det var några år före han gick bort till följd av en överdos av alkohol och benzo. Det är inte helt klarlagt om den var avsiktlig eller inte. Min morbror var journalist, en gång i tiden relativt framgångsrik (10 år som ”inrikesredaktör på Svenska Dagbladet och därefter bl a informationschef för Moderaterna) före alkoholismen tog över totalt. Efter det varvade han olika redaktörsjobb med perioder av supande för att sedan sluta som lönebidragsanställd redaktör för RSMHs tidning Revansch (en tidning han var med om att starta) varvat med periodsupande. Många gånger försökte han sluta. Många gånger engagerade sig min mamma som medberoende i det. I brevet skriver han lite om det. I brevet skriver han också att han alltid känt sig hudlös.

Jag fastnade för ordet hudlös. Det är ett språkligt mästerverk, som den goda journalist han var, för att beskriva missbrukets/beroendet förtvivlan och drivkraft. Utan hud är vi oerhört sårbara. Och ordet beskriver hans intrapsykiska upplevelse av sig själv som människa. Min morbror fick aldrig den hjälp han behövde för att odla ny hud, i stället dog han 54 år gammal i en liten lägenhet i Fittja i Stockholm. På nattduksbordet bredvid honom låg då brevet från min kusin där han säger upp kontakten med sin pappa för att han inte ville ha en alkoholist till pappa, en som hela tiden svek. Några år senare hörde vi om kusinen att han var långt nere i ett narkotikamissbruk, den psykosociala miljön präglar.

När jag tänker på min kusin och min hudlöse morbror och läser olika inlägg, som idag på Flashback, där det hävdas (oftast som jag tror av aningslösa och korttänkta killar i 20-årsåldern, FB är ju rätt fullt av dem) att allt handlar om fri vilja, val och ansvar. Det hävdas att man ”väljer” sitt missbruk, att man får stå sitt kast, ta konsekvenserna och ansvaret för det liv man lever. Så enkelt är det inte. Det är naivt och korttänkt och det speglar en människosyn jag avskyr. Vems är ansvaret för att min kusin under hela sin uppväxt kände skam för sin pappa? Vems är ansvaret för att min kusin kände sig oerhört sviken och övergiven av sin pappa? Min kusins? För att han inte kunde tänka annorlunda? Säg att dessa tankar rotade sig i honom i 10-årsåldern, ska vi ha ett samhälle med den människosynen att vi kräver av 10-åringar att de ska tänka annorlunda och utmana sina tankar? Vems är ansvaret för att min morbror under hela sitt liv kände sig ”hudlös”? Vems är ansvaret för att när min kusin mötte narkotikan och min morbror mötte flaskan, att de kände en lättnad, att de upplevde att deras liv blev lättare att hantera då, och att de upplevde att de mådde mycket bättre när de tagit det de tog? Är det inte en naturlig mänsklig drivkraft att vilja må bra? Jag tror det.

Alkohol och narkotika förändrar vårt intrapsyke genom denna lättnad, det förändrar också vårt biokemiska system rent fysiskt. Vår kropp fungerar så. Vems är ansvaret för det? Har man ett val när man känner den där lättnaden, när man känner att alkoholen ger en ”lite hud”? Kan man över huvud taget välja något annat? Vissa kan. Andra kan inte. Andra, som min kusin och morbror, trodde aldrig att just dem skulle dras allt längre ner. Människan är nog till sin natur optimist.

Men visst. I ett visst läge, när man vet att livet försvinner med narkotikan eller alkoholen, när man vet att det finns alternativ, även om det allt för sällan finns just de alternativen man allra mest behöver, då har man ett ansvar för att välja rätt. Det är långt ifrån så enkelt som det låter. Den fria viljan är klart begränsad, den är påverkad av ens intrapsyke där man vet var lättnaden finns (i drogen) och ens biokemi (signalsubstanserna i belöningssystemet).Visst är det så att man vet att den där promenaden till lastbilshaket med billig öststatssprit, eller för den delen dyrare systembolagssprit om man inte orkar gå till lastbils-p-platsen, eller kontakten med langaren/kranen av narkotikan, eller genom att gå på den och den festen, kommer att leda till att man mår mycket sämre, utsätter sig för stora risker etc etc etc. Ändå väljer man det, eller frågan är, väljer man verkligen? Till viss del. Och till viss del inte. Först när man har sett att det finns alternativ till drogen som fungerar, verkligen fungerar, och verkligen fungerar för mig, då har man ett val.

Jag själv vet att jag har kognitiva verktyg som jag kan använda. Jag själv har fått förmånen att reducera min ”hudlöshet”. Mitt val är enklare än många andras med samma bakgrund som jag har. Men helt fritt är det inte.

Gillar du det du läst? Hjälp mig gärna genom att Swisha en liten summa till +46(0)723017517

och

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Fri vilja eller inte, hudlöshet och missbruk”

  1. Alltså, när jag var inne i missbruk, då hade jag inget som helst val, det var innan jag fastnade i såfall. När meknismen att alltid vara påtänd väl fanns där, fanns ingen fri vilja. Drogerna reducerar bort det till total intet.

    Krampåre

  2. Om inte jag äger mina livsval vem äger de då? Droger? Staten? Samhället? Vem kan jag skylla på om jag faller i ett missbruk?

    Försummelse,misshandel,fattigdom osv i barndomen ökar såklart risken i att hamna i missbruk och barn väljer inte att växa upp under sådana förhållanden. Så jag skulle säga att föräldrarna har medvetet eller omedvetet lagt en grund för deras barns framtida missbruk och ska stå till ansvar för det. Men, beslutet att börja med droger ligger hos individen ingen annan.

    Jag vill argumentera att vi har alltid ett val att följa våra begär,känslor, viljor och man kan inte efter sitt val säga att man inte hade ett personligt ansvar för det beslut man tog.

    1. Du utgår från att det måste finnas ett medvetet val och att någon äger det valet. Så är det inte, världen är inte så enkel att alla individer har såväl (möjlighet till) full information som full handlingsfrihet, vilket enligt mig är förutsättningar för att anse att ansvar föreligger. Sedan kan man läsa mellan dina rader att du anser att droger i sig är felaktigt och destruktivt, så behöver det inte vara, det finns t ex många som hanterar såväl alkohol som socker utan att det leder till några negativa konsekvenser, men för andra blir det alkoholism eller fetma som resultat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *