Den märkliga forskarvärlden

Jag har länge stört mig på forskarvärlden inom missbruksområdet. I den rätt intressanta, men allt för dyra (dvs jag läser bara det jag kommer åt gratis) tidskriften Alkohol & Narkotika från CAN kan man i det senaste numret läsa om tendenser mot att missbruksbehandling kommer att ske allt mer via internet. Om det kan man säga mycket, t ex utifrån så som jag tolkar den kunskap jag fått via min utbildning som är mer inriktad mot människa som social varelse etc.

Det kanske jag får återkomma till vid annat tillfälle. Just nu är jag mer upprörd över hur en forskare från Stockholms Universitet beskriver missbrukarvården.

Den som varit i kontakt med missbrukarvården vet hur svårt det är att få vård, och särskilt sådan vård som är effektiv och som man vet fungerar, kanske en sådan vård som tar hänsyn till hur en människa skapas (socialt). I det sammanhanget känns det rätt märkligt att ledaren i senaste numret av A&N inleder med:

Enligt forskaren Jan Blomqvist vid Stockholms universitet domineras missbruksvården av en ganska liten grupp socialt marginaliserade personer med långvariga missbruksproblem. Personer som ofta återkommer gång efter gång till olika behandlingsalternativ. Människor med lindrigare problem når man däremot i liten utsträckning.

Det kan ju vara så att vården inte når dem med ”lindrigare” problem för att vården är stängd och för att vården inte är uppbyggd som den ”borde vara”. Eller för att resurser läggs på sådan vård som inte fungerar. Sådan vård som inte ser människan. En vård som inte motsvarar behoven mot dessa ”socialt marginaliserade personer”.  För övrigt har jag svårt att förstå vad forskaren menar, jag har visserligen bara varit på institutionell missbrukarvård i ett år sammanlagt och så ytterligare något år inom öppenvård, men jag har inte träffat på någon som känts ”socialt marginaliserad”. Men, å andra sidan kanske det bara är ett uttryck för olika världar, min värld och den märkliga forskarvärlden.

Kanske har allt detta en beröring med mitt uppsatsprojekt kring de nationella riktlinjerna. Jag vet inte riktigt, men jag funderar lite på om så är fallet.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Den märkliga forskarvärlden”

  1. Var och en som har den minsta insikt i hur ett drogberoende fungerar förstår varför vården inte når till dem med ”lindrigare” problem. En människa som använder droger för att överleva i en värld som den ser som hotfull, smärtsam och främmande slutar inte använda droger förrän den är absolut tvungen – eller förrän drogerna slutat ge lindring.

    Tyvärr har missbruk ingenting med förnuft eller intelligens att göra. Det handlar om känslor och verklighetsuppfattning. Den sociala marginaliseringen är bara ett resultat av missbrukarens syn på sin omvärld, och omvärldens syn på missbrukaren. Att man blir isolerad är ett val man gör själv, då man beter sig på ett sätt som inte är acceptabelt, och hellre avstår från allt umgänge än att ändra sitt beteende.

    En narkoman är en människa som offrar allt för en kort stunds vila från verkligheten. Oavsett konsekvenserna. Att lägga resurser på att behandla en missbrukare som inte ser något alternativ till att tända på, är rent slöseri.

  2. Nu tappade jag nästan bort vad jag skulle skriva när jag läste ”livelevs” kommentar… Men jag tänker inte kommentera kommentaren…

    Vänder man på forskare Blomqvist resonemang så kan man (som vanligt) fundera på anledningen till varför personerna återkommer. Resonemang kring om att det kanske är behandlingsmetoderna som inte fungerar verkar inte vara så populärt att forska om… Det är alltid fel på individerna.

    Om man inom vilket annat vårdområde som helst år ut och år in misslyckades så skulle nya behandlingsmetoder undersökas, prövas och implementeras.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *