Ansvar och missbruk

Titt som tätt hamnar jag i diskussioner om ansvar. Dvs att en missbrukare har ett ansvar för missbruket/beroendet, att det är ett val som missbrukaren en gång gjort. Ofta följs det av, för nyliberaler, att missbrukaren får ta ansvar för tillfrisknandet/nyliberalen inte vill betala för behandling etc.

Dessa diskussioner är egentligen rätt tröttsamma och ”meningslösa”. Men men. Likväl går jag titt som tätt igång på det. Som tidigare idag, trots att det var rätt uppenbart att personen som initierade debatten saknade kunskap. Det är inte allt för ovanligt just vad det gäller missbruksproblematik, det är rätt populärt att ha åsikter om oavsett kunskap och erfarenhet.

Den relevanta frågan är självfallet, vad innebär ansvar? Vems är ansvaret.

Det blir lite konstigt om en missbrukare ska ta ansvar för att neurobiologin fungerar som den fungerar med kroppens signalsubstanser. Likväl som det blir konstigt om en missbrukare ska ta ansvar för att en drog alltid fungerar bra inledningsvis, oavsett vilken information som givits finns det alltid en egocentrerad upplevelse där de initiala effekterna av en drog i stort sett alltid är positiva vilket tillsammans med människors inneboende optimism i stort sett leder till en omöjlig ekvation att lösa, att drogen alltid, förr eller senare, vänder sig emot en.

Det är också svårt att kräva ansvar för psykologiska resultat av ev sexuella övergrepp. Eller andra ”dysfunktionella effekter” som en uppväxt kan innebära. Eller för mer eller mindre traumatiska/svårare händelser senare i livet. Eller för mobbning under skolåren. Eller för en uppväxt med utslagning och samhällsstrukturella budskap av slaget ”utanförskap”. Eller den utslagning och stigmatisering som ett resultatinriktat samhälle innebär från betygssystem till konsumtionshets. Eller för samhällets tro att en timmes samtalsstöd i veckan är tillräckligt. Eller för samhällets tro att man löser sina problem enklast mitt i problemmiljön. Eller för att missbruksbehandlare tror att det hjälper med ett samtal fokuserat på behandlarens bildörrsproblem. Eller för att det finns behandlare som tror att ”ta dig i kragen och skaffa dig ett jobb” är tillräckligt för att bryta ett långvarigt tungt missbruk. Eller för behandlare som tror att bara man kommer till tro på en högre makt/gud kan man bryta ett missbruk. Etc.

Ansvaret är inte alltid missbrukarens. Det finns många andra som har ett ansvar. Min inställning är att en missbrukare kan ha ett ansvar först när två villkor är uppfyllda. Det första är insikt om den egna problematiken och det andra är först när tillräckliga resurser ställts till förfogande för att ”tillfriskna”.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *