Missbrukarvård i verkligheten

Jag har ofta varit rätt kritisk mot den svenska missbrukarvården, den svenska socialpolitiken. Jag har fått en hel del kritik för det, vid sidan av bloggen och utifrån bloggen.

Min kritik handlar om att det görs fel saker politiskt, att det inte finns tillräckliga resurser, att bemötandet är felaktigt och att det saknas kunskap.

Jag baserar min kritik dels på min egna förförståelse, mina egna erfarenheter som missbrukare och andras berättelser, statistik och nyheter. En del av det jag sett har blivit nyheter, små notiser i en lokaltidning. En del har blivit ”nyheter” enbart för ”de nära och kära”. Igår hörde jag ännu en av dessa nyheter och kikade lite mer på den.

Jag har hört den förut, jag har haft ”likande” nära mig. Det handlar om en i detta fall ung kille, 16 år, dvs en kille i sista året på nian. Han mådde som så många andra dåligt, varför vet jag inte riktigt, men under tiden som livet kändes tungt kom han förmodligen i kontakt med droger och upplevde dess välgörande funktioner.

Så, som 13-14-åring började han pillertrilla, som vanligt eskalerade det. Till slut gjorde familjen som de flesta andra gör när man försökt allt och ingenting förändrar situationen, man bad samhället om hjälp.

Syftet med samhället är ju att vi ska vara starkare tillsammans, att vi har samhällsfunktioner för att stötta och hjälpa där vår egen förmåga tar slut. Det är, som jag ser det i vart fall, själva syftet med samhället. Mamman till denne 16-åring gick till socialtjänsten och bad om hjälp, visade upp narkotikan som hon hittat. Socialtjänsten svarade med att begära urinprov, något som 16-åringen misskötte, och i stället försäkrade han socialtjänsten att han mådde bra.

I själva verket eskalerade missbruket. Det ledde även till en misshandel. Den äldre brodern bad socialtjänsten om hjälp med tvångsvård enligt LVU-lagen. Vid det skedet hade 16-åringen försökt ta sitt liv med kombinationen piller och alkohol. Skolan varnade om att 16-åringen verkade självmordsbenägen. Fyra månader efter att mamman gått till socialtjänsten och bett om hjälp ringde dem en morgon för att berätta att utredningen var avslutad.

Det blev ingen mer hjälp än dessa urinprov och ett par samtalsförsök. Efter samtalet ska mamman väcka 16-åringen. Tyvärr var han död då, han hade dött i sängen under natten, av en överdos.

Socialtjänsten i hans kommun tycker inte att de gjort något fel. De var inte så noga med att föra några anteckningar i journalen. Det var tydligen inte så noga, eller så var det detta klassiska, det fanns ju en annan myndighet med, (ungdoms-)psykiatrin. Men i media uttalar socialtjänsten sig med att ”ibland lyckas vi få dem (dvs ungdomarna, min notering) att sluta, ibland inte”, och antyder detta med ”motivationen”. Eller så är det som kommunens drogsamordnare säger:

Det här med Tradolan och mediciner har tagit oss lite på sängen. Det är en värld för sig och vi som jobbar i svängen försöker att hänga med.

Som om själva drogen i sig är det viktiga!? Det visar på en bristande kunskap om missbruk. Drogen i sig är inte särskilt intressant, förutom att vissa droger är mer dödliga än andra. Men att skylla på drogen är inget annat än okunskap. Ett missbruk handlar inte om drogen. Men, kunskap är inte socialtjänsternas signum. Kanske var det just denna okunskap som kostade 16-åringe Marcello livet.

Det hade hedrat socialtjänsten i Norrköpings kommun om man inte slagit ifrån sig ansvaret. Ansvarige enhetschef sammanfattar med att visa att hon inte förstår ordet motivera och att socialtjänsten aldrig var särskilt intresserad av att hjälpa 16-åringen när hans mamma slog larm. Enhetschefen säger:

Vi jobbar på frivillighet så mycket det går. Grundpelaren till förändring tror vi är att motivera den unga till att vilja förändras. Man måste vilja själv för att samtal ska fungera. Marcelo ville inte säga att han hade problem och behövde hjälp.

Alltså gjorde man ingenting mer än några urinprov och att lyssna oengagerat på den klassiska missbrukarutsagan ”jag har inga problem”. Men jag vill ha en annan socialtjänst. Jag vill ha en annan socialpolitik. Jag vill ha en annan missbrukarvård. Och jag har väldigt svårt att vara tyst med det. Och än så länge tror jag att just därför ska jag vara i yrket.

Vid allahelgonhelgen är det den traditionella minnesmarschen och ljuständningen till minne av narkotikans offer. Den 16-årige Marcello begravdes den 15 februari i år i Köping. Efter den här texten kommer jag tända ett extra ljus för Marcello även om jag inte kände honom.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Missbrukarvård i verkligheten”

  1. Och det är just såna som du som behövs i ”missbrukarvården”. Inom citat eftersom jag inte riktigt kan se att det idag existerar så vansinnigt mycket som man kan kalla ”vård”…

    Det är människor som orkar visa, om och om och om igen, hur verkligheten ser ut som kan göra någon skillnad, som kan påverka och förhoppningsvis skapa förändring.

    Idag verkar en oändlig massa människor leva i tron att samhällsfunktionerna, som vård och socialtjänst, fungerar. Men fler och fler som kommer i kontakt med vårdapparaten eller socialtjänsten ser att verkligheten ser annorlunda ut.

    Att vård ska baseras på ”motivation” existerar både inom missbrukarvården och inom psykiatrins öppenvård. Inom vilka andra vårdformer är ”motivation” en faktor för att få vård?

    Godtycklig är min uppfattning om både missbruks- och psykiatrisk vård. Du måste antingen veta exakt vad du behöver alternativt bråka dig till att få det du har rätt till.

    Att det är människor med en sjukdom tycks ha fallit bort i sammanhanget. Och sjuka människor är ju inte alltid så starka…

    a.

  2. Isprinsessan: Ja, kanske det är så att jag inte bara vill utan också behövs (om det senare råder det delade meningar…). Olof Palme höll för övrigt ett väldigt bra tal en gång om missbrukarvård och dess koppling till samhällets status, jag måste leta reda på det.
    Sedan motivation, som jag ser det används det rätt ofta som ”ursäkt” från ”samhället”, för att lägga skulden på missbrukaren. Det är ju ”enklare så”. För mig handlar det mer om människosyn, det finns ingen människa som egentligen vill leva så som man lever som missbrukare (alt vårdtagare inom psykiatrin), alltså finns motivationen, det är upp till vårdgivaren/behandlaren att möta den/väcka den, hjälpa till att skapa och synliggöra möjligheterna till ett alternativ. Sedan lyckas vårdgivaren inte alltid med det, och, om jag blir behandlare kommer jag förhoppningsvis tillhöra dem som erkänner att ibland misslyckas man/räcker man inte till, trots ambitionen. Det är bara att ”böja på nacken” inför det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *