Missbrukaren och valet

RNS:s Nathalie undrade hur man kan uttrycka sig som jag gjorde ang. att en missbrukare inte har något val. Det kräver ett förtydligande.

En missbrukare har så klart ett val, men inte förrän efter ett antal punkter är uppfyllda. Först då har en missbrukare ett val, ibland. För att svara på frågan måste man först definiera vad missbruk är. Enligt mig är missbruk en flykt från tillvaron/sig själv. Men inte alla som känner behovet av denna flykt missbrukar, så det krävs förmodligen de sociala och genetiska förutsättningarna.

De genetiska förutsättningarna för att svara på objektet (drogen, dvs alkoholen, narkotikan, rakbladet, sexet, porren, maten, spelet etc) måste finnas så att belöningssystemet reagerar och så småningom förändras så att det finns ett fysiskt behov och inte bara det psykiska som var ursprunget. För ett missbruk börjar alltid med ett psykiskt behov, en tanke, en känsla, det behovet som gör att missbrukaren till skillnad från gemene man upplever ”förälskelsen” den/de första gången missbrukaren kommer i kontakt med drogen.

Och dessa psykiska och fysiska reaktionerna innebär att missbrukaren inte har ett val från början. Ingen börjar med att bestämma sig för att nu ska jag bli missbrukare. Det valet görs aldrig. Och sedan när belöningssystemet satt igång finns det inget val heller, man är utlämnad till dessa processer.

Men när man väl fått sina konsekvenser och tar ett beslut om att man inte vill leva i ett missbruk längre, och förhoppningsvis får en adekvat behandling (insikt om kontrollförlusten och kunskap om missbruket likväl ett antal redskap för att hantera känslorna) och det stöd som behövs för att underlätta/möjliggöra återgången till tillvaron, till livet, då ser det lite annorlunda ut. Givet detta har man ett val. Och efter detta finns ett val fortsättningsvis, under förutsättning att man också fått de redskap som krävs för att se när behovet av objektet håller på att komma tillbaka, och redskap och möjligheter att möta/mota behovet. Har man inte detta har man helt klart försvaga möjliggheter fortsättningsvis att kunna göra valet att fly med objektet eller inte.

Det var väl ungefär det som jag kortfattat kan säga om missbrukaren och valet.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Missbrukaren och valet”

  1. Tack. Jag vet inte själv alltid vad jag anser eller vad jag känner. För att kunna välja att sluta missbruka borde man ju rimligtvis ha förstått att man är en missbrukare.
    Det blir mer filosofiskt när man börjar fundera på om man egentligen alltid vet, men hindrar sig själv från att inse det. Är det i sådana fall ett val, och är ett så kallat ”omedvetet” val ändå ett val? Ofta kan man ju i efterhand säga att man nog egentligen visste, men inte vågade inse. Hade man kunnat välja att inse?
    Jag vet inte. Jag har svårt att få hjärnan kring tanken att någon verkligen inte kan se själv, förr eller senare, att de är missbrukare. Varningsklockorna ringer vid olika tillfällen. Första gången du gör det. Första gången du inser att du känner ett sug. När det börjar bli väldigt ofta. När du går vidare till en annan drog. När du tappar vänner. När människor synar dina pupiller. Osv.

    Ingen börjar med att tänka ”nu skall jag bli missbrukare”, men, beroende på vad man missbrukar så väljer man ju att ta risken. Äta måste man alltid göra, så matmissbruk är väldigt komplicerat. Men att välja att ta en sil? Man vet ju vad det är man stoppar i sig, ingen som knarkar förstår inte att det är beroendeframkallande. Gör man inte egentligen ett val redan där? Man tycker att ruset (eller vad man är ute efter, beroende på drog osv.) är värt risken att bli beroende. Och fortsättningsvis förstöra sitt liv, påverka sin familj och allt som kommer med detta.

    Jag har nog svårt att acceptera att någon skulle vara så förbenat korkad att de inte fattar att de är missbrukare. Jag vägrar tro på detta, förr eller senare fattar man. Ingen är så korkad, det går inte. Samtidigt vet jag själv vilken otrolig förmåga att förtränga saker människan har. Men på något sätt är det ett val när man förtränger saker också.

    Jag bör kanske nämna att jag nog tänker som en existentialist. Det kan lätt bli otroligt invecklat och snurrigt i mina tankegångar.

  2. Jag skulle gärna vilja veta hur du tänker och känner inför följande: En missbrukare (alkohol, narkotika o benzo) i 50-årsåldern tror sig inte kunna bli kvitt beroendet då hela hans identitet hänger samman med missbruk och kriminalitet. Det hela började i 13-årsåldern och har alltså pågått i 37 år, med några avbrott (fängelsevistelse – inte helt fria från t ex benzo)… ”Utan droger har jag ingen identitet” – ett påstående jag hört mer än en gång både från kvinnliga och manliga missbrukare.

    För övrigt anser jag att psykiatri var ett MYCKET intressantare ämne än psykologi unde studietiden!

    Kram
    // F

  3. Delar helt och fullt din syn på detta, MC. En missbrukares val är fiktivt sålänge inte missbruket stoppas.

  4. Ofta dömer vi ”icke-missbrukare” andra som är missbrukare utan att höra dem.
    En fråga jag alltid ställt mig är ”varför” – och ”hur känns det”.
    När man ställer dessa frågor till en person som nyttjar knark, så får man inget svar – snarare en blick…” vem ger dig rätt att fråga mig varför jag knarkar… stick åt….”
    Och det kanske stämmer. Ingen har rätt att fråga varför någon knarkar.
    Svaret på ”hur känns det” är en uppmaning i sig..” Prova så får du se” – men rädslan att själv bli fast i det elände som andra hamnat i är det som skrämmer från att prova – och därmed blir man åter utskälld för att inte förstå, inte ”vilja” förstå… ja…
    Därtill försöker man förmå en person att sluta missbruket – att samhället vägrar ställa upp tills det gått så otroligt långt att familjelivet är fördärvat, och först efter mångårigt stötande tvingar missbrukaren att undgå behandling – vilket i sig leder osökt till svekdebatten – ”hur kunde du göra så här mot mig”.

    Sedan tittade även jag på Drevet – och inslaget om Ibogain. Tidigare än så morgonnyheterna – där man inte lät tjejen få en syl i vädret när hon väl beskrivit känslan att ”ligga under”. Det kändes som en något riktat reportage som nog var lite åt det positiva hållet – och inte beskrev annat. Googlade själv på detta – och hittade intressant fakta om att bl.a. CIA forskat om detta på 60-talet.

    Med en närstående oerhört smart, trevlig kille som började sin bana med sniffa gas som 12 åring, till att gå mot allt ”tyngre” grejer, och till slut en 19 årig kille som har livet framför sig, men sumpade skola och njuter av heroin flera gånger om dagen… Fråga om han inte kan ta emot hjälp och sluta – och det enda svaret är ”men …. jag vill ju inte sluta”… Hur går man vidare?

    Skulle det hjälpa med en ”ibogain kur”? Kan man på något sätt få ett frö i killen så att han slutar? Jag kan knappast tvinga i honom t.ex. Ibogain ens om jag får tag på det.. Hur kan jag hjälpa honom ur något han själv säger att han inte vill gå ur?

  5. NATHALIE:
    Nja, ett omedvetet val är ju inte ett val i den bemärkelsen som vi kallar val, alltså ”finns det inte”. Och insikten har man knappast de första gångerna, kanske först när konsekvenserna börjar komma, och då träder den allmängiltiga förnekelsen in som kan sitta i även efter att man verkligen insett att man har ett problem som man inte själv kan göra något åt. Nån gång, kanske i en bok, ska jag berätta om min komiska väg genom detta.
    Och det handlar inte om ”korkad” eller inte, det är bara så ett missbruk fungerar rent psykiskt och kemiskt. Och det där valet att förtränga, det sker ju inte medvetet, det är något som bara händer, dvs omedvetet. Och omedvetna processer kan knappast kallas ett val, även om jag inte läst filosofi kan jag nog inte tänka mig annat än att ett val måste vara medvetet. Och sedan finns det så klart medvetna val där jag väljer något för att alternativet är så oerhört smärtsamt, kan det då sägas vara ett val egentligen? Inte helt enkelt. Men intressant.

  6. FOREVERSTRONG:
    Svår fråga, som så ofta i dessa frågor. Men jag tror att det handlar mycket om rädsla, skam och en långvarigt av sig själv och andra nedtryckt självkänsla. Hade jag varit behandlare, och som jag ser på det nu, hade jag jobbat med de områdena och steg för steg tillsammans hjälpt honom bygga upp en ny socialt konstruerad identitet.
    LIVELEV:
    Ja, utifrån vad jag läst hos dig tror jag nog att vi har en del gemensamma erfarenheter som gett vissa insikter… och därmed kunskap.

  7. SANGRIA:
    Du beskriver eländet och problematiken rätt bra… Till det ligger ju att för missbrukaren innebär frågan ”varför” en närkontakt med en smärta och en skam, och de känslorna är inga roliga känslor att ta på…
    Och sedan tar du upp den svåraste frågan av alla. Motivationen. Som innebär en lek med döden, särskilt när det gäller heroinet. Även om Ibogain beskrivs ge just den där motivationen så måste ju viljan att sluta och prova Ibogain finnas, eller något annat. Som du kanske läst tror jag ju inte särskilt mycket på tvångsvård, även om det ändå i vissa fall kanske kan ge ett positivt resultat. Och någonstans handlar ju allt om att den motivation som behövs, ibogain eller inte, och som kommer att krävas för att ta sig an alla de jävla hinder som finns på vägen genom ett oförstående samhälle, den måste komma från missbrukaren själv, när denne har så mycket konsekvenser och när drogen har svikit så många gånger att insikten kommer, ocvh viljan att göra något åt det. Förhoppningsvis före den dödliga överdosen tyvärr. Usch, de här frågorna är svåra, och som du märker har jag inget svar. Inte mer än att för de som finns omkring honom gäller det ju att inte sopa vägen för beroendet, men ändå finnas kvar för människan, att inte ge pengar men väl en stöttande famn och ett mål mat etc. Jag kan inte ge dig något bra svar. Tyvärr.

  8. Så kan du väl ändå inte säga, att du besitter den sanna vetskapen om hur det egentligen fungerar? För dig, och ur ditt perspektiv – visst. Men det finns fler.
    Det kan väl fungera på många olika sätt, och vi har väl olika åsikt om det där. Särskilt som du tänker mer praktiskt och jag mer teoretiskt och har helt olika syn på vad ett val är.

    Ingen vet väl något egentligen. Min existentiella syn på saker och ting kanske är fel enligt dig, men jag får väl säga som så att det som är rätt för mig inte nödvändigtvis behöver vara rätt för dig. Och jag säger inte att du har fel, tvärtom tycker jag att det vi båda säger stämmer. På olika sätt med olika utgångslägen. Jaja, jag lämnar detta.

  9. Nathalie: Kan inte svara långt, har ju besök som inte vet om blogg. Men jag baserar min åsikt efter att ha lyssnat på oerhört många redovisningar från rätt stort antal missbrukare under mina behandlingar. Återkommer.

  10. Nathalie: Jag håller med dig att man inte kan säga så rakt ut. Jag märker att jag skriver ”sanningar” och att jag borde lägga till att det är min upplevelse och mina åsikter, någon annan med andra erfarenheter kan säkert ha en annan uppfattning. Jag tror däremot att det är svårt att diskutera ämnet utifrån en strikt teoretiskfilosofisk hållning, teori utan empiri blir rätt ”tunt”.

  11. Pingback: Ansvar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *